Bio

Nollvision är en kompromisslös powertrio som levererar svensk rock med attityd, hjärta och ett sväng som känns i hela kroppen. Med influenser från Hellacopters, AC/DC, Soundgarden, Led Zeppelin och Sator till Nationalteatern, LOK, Dundertåget, Stefan Sundström och textmästaren Kjell Höglund, blandas riff, melodier och nerv till ett sound som är både tungt, smutsigt och melodiskt.

Bandet har under flera år spelat sig genom scener av alla slag – från klubbar och källare till festivaler och kvartersfester – alltid med samma mål: att skapa en kväll folk minns.

En tidig demo lade grunden, men det var med ”Doin’ the omoralisk fotbollsmästerskap” som Nollvision verkligen satte avtryck – en uppdaterad version av Ulf Dagebys klassiker, framtagen inför fotbolls-VM 2022.

2024 gick bandet in i studion med legendariske producenten Chips Kiesbye. Resultatet är ett debutalbum som släpps våren 2026 – rått, melodiöst och laddat med både sväng och substans.

Nollvision vill inte bara underhålla – de vill beröra. Målet är att spela så ofta det bara går och lämna publiken med trötta ben, lyckliga hjärtan och en refräng som vägrar släppa taget.

Bio i PDF-format
Stage Plot i PDF-format

MEDLEMMAR

Johan Rebas

Sång / Gitarr

Första tydliga rocknroll-minnet är när farsan satte på Beatles vita album på stereon och Back in the USSR dånade ut i högtalarna. Det satt som en bättre käftsmäll. ”Jävlar! Vad fan var det där? Vill också!”

Elvis tidiga rock n roll satt också sina spår under förskoleåldern.

En gitarr hamnade högt på önskelistan och den snälla mormodern köpte en i julklapp som Johan dock aldrig varken lärde sig stämma eller spela på, men hamrade på den gladeligen ändå.

Föräldrarna tyckte dock att piano var att föredra framför gitarr så det blev pianolektioner från sju års ålder och framåt.

I tonåren förstod Johan att pianot inte imponerade något vidare på tjejerna, men att killarna som kunde spela gitarr rönte en helt annan uppmärksamhet. Så Johan lärde sig grunderna till gitarren och den tog över mer och mer.

På 90-talet spelade Johan främst med ska-bandet Stiff Breeze, som upphörde innan millennieskiftet, men återupptogs igen under några år i mitten av 00-talet. Därefter gjordes nya mer eller mindre framgångsrika försök att dra ihop nya band. Redan där väcktes idén om att starta ett svenskspråkigt rockband med eget material.

10-talet ägnades mest åt harvande i diverse coverband som, om inte annat, utvecklade gitarrspelet.

I samband med pandemin och uppehåll i bandverksamheten beslutade Johan sig för att göra slag i saken och dra i gång det där med rock på svenska. Förfrågningar skickades ut på diverse musikersidor på Facebook och snart hörde både Per och Henrik av sig. Det blev en perfect match och därefter har det rullat på.

Nollvision är det oslagbart roligaste Johan gjort under sitt musikliv.

De förebilder Johan har bland gitarrister är främst de som sätter fokus på ton, känsla och frasering framför snabbhet. David Gilmour, Peter Green och Angus Young är några av väldigt många förebilder.

Sången är ett relativt nytt område och där försöker Johan mest göra så gott han kan. Han skulle gärna kunna sjunga som Freddie Mercury, Ronnie James Dio eller Jay Buchanan, men hade han kunnat det så hade han nog aldrig lagt någon större tid på att öva på gitarren.

Henrik Hammarberg

Trummor
Född och uppvuxen på 70-talet i Stockholms västra villaförorter i en relativt annars omusikalisk familj skulle Henrik minsann bli klassisk pianist. Typ 10 år av Mozart, Beethoven och annat harvande där de fåtaliga besöken på Clock i Sumpan på väg hem från pianolektionerna var den största behållningen.

Sen revolt. Det blev dragspel i den kommunala musikskolan. Med en skön lärare från Dalarna som lät honom prova det mesta, som gitarr och senare trummor. Detta eftersom Henrik lovat sina kompisar att spela trummor i coverbandet “Våta skurtrasor”, med tre låtar i repertoaren. Ingen annan ville. Så blev det. Gig på ungdomsgården och sen Inköp av första “three piece” trumset till gillestugan. Därefter följde hundratals timmar med musik i lurar och maniskt bankande till grannars förtret. Så till den milda grad att de en gång kom över och sa att de trodde fientlig militär hade marscherat in.

Åren rullade på med ett stort antal coverband i bagaget tillsammans med gymnasie- och högskolekompisar, kollegor och andra bekantskaper. Under den tiden handlade det mycket om blues, funk, 70-talsrock och hårdrock. Artister som Eric Clapton, BB King, Dire Straits, Lynyrd Skynyrd, Allman Brothers, Deep Purple, Kiss och Iron Maiden stod högt i kurs.

Barn, mer jobb och ansvar gör entre, vilket leder till en period av stillestånd i spelandet tills Henrik 2013 slår sig ihop med en kollega och en farsa till sonens kompis och startar coverbandet “Black Bourbon Haze” med låtar av t.ex. Black Label Society, Black Stone Cherry, Black Sabbath, Mustasch och Metallica på setlisten. Lillasyster och LOK borde varit där också. 11 år blev det, med gig på bl.a. Harry B James och Happy Shitty Day.

Sen kom den. Coronapandemin. Deppigt värre. Scrolla på olika musiksidor på Facebook. En massa tid att tänka. Inga gig. Covergrejen börjar kännas “gjord”. Nån gråtrist dag dyker ett inlägg från en snubbe i Åkersberga upp som vill starta band. Skumt, men nån gång ska man väl testa något “crazy”. Träffar Johan i en lada, jammar en stund. “Nämen det här känns väl kul?” Per kliver in lite efteråt, basgång gifter sig med bastrumma och på den vägen är det – Nollvision!

Bandet har passat som handen i handsken. Egenkomponerad musik med rötter i många av de influenser Henrik haft under årens lopp och som i grunden matchar hans spelstil väl – ganska hårt slående, volymiöst, enkelt, tajt och svängigt.

Per Palm

Bas / Sång

Den första skivan jag tjatade mig till var ”Out of the Blue” med Björn Skifs & Blåblus en platta jag fortfarande gillar!

Redan när blockflöjtspelandet var över i skolan och jag skulle söka till musikskolan så ville jag spela elbas. Tyvärr hade vår familj inga pengar och man var tvungen att äga sitt eget instrument om man ville spela elbas. Blåsinstrument kunde man hyra billigt så jag spelade kornett, trumpet, althorn och trombon i några år. Det var inte riktigt min grej så jag slutade när jag i fjortonårsåldern hade skrapat ihop tillräckligt med pengar för att köpa mig en elbas.

Jag sjöng då i en kör som hade ett kompband. Bassisten skulle göra värnplikten och behövde ersättas. Körledaren frågade om någon kunde spela bas och jag ljög och sa att det kan jag. Vilket jag absolut inte kunde men två månader senare gjorde jag mitt första liveframträdande som basist. Jag hade lärt mig allt utantill och det gick bättre än förväntat och jag hade fått blodad tand. Nu fanns det ingen återvändo!

När jag var 17 hoppade jag av Naturvetenskaplig linje för att gå på en musiklinje på folkhögskola. Efter det blev det värnplikt, FN-tjänst och ett avbrott från musiken. Så snart jag var tillbaka igen så började jag spela i band igen. Efter en spelning så pratade jag med ljudteknikern som skulle åka till London och gå på musikskola där. Det tyckte jag lät spännande så jag sökte jag också, kom in, och två månader senare flyttade jag till London. Jag måste ha gjort något rätt eftersom de gav mig en bas när jag slutade. Blev kvar i ett par år men lyckades inte få fart på spelandet så jag flyttade tillbaka till Sverige igen.

Jag spelade i punkband, coverband och allt jag kunde komma över men allt rann ut i sanden efterhand. Eftersom jag inte mår bra om jag inte får spela så letade jag efter band att spela med och hittade en annons om att basist söktes till ett nytt projekt i Åkersberga. Nollvision hade hittat sin basist!

Den basist som fick mig att börja var nog Mark King från Level 42. Med tanke på det så har jag spelat väldigt litet slap i mitt liv. Annars är mina hjältar till exempel Tony Levin (Peter Gabriel, King Crimson), James Jamerson (Motown) och Gorge Porter (The Meters). Musiker med en egen röst som alltid tänker på låtens bästa.